”Lejonet, en skogens fasa,
Tyngd av år och sörjande sitt forna mod,
Honom började hans undersåtar basa,
När hans svaghet de förstod.
Hästen skyndar fram och ger en spark med hoven.
Vargen biter, Oxen gör med hornen stöt.
Lejonet han trött och dyster knappast röt,
Ty hans ålderdom av honom tagit loven.
När så även Åsnan skyndar till hans håla;
Vilken nesa, sa han: döden kan jag tåla,
Dör dock dubbelt den som får en spark av dig.”
                                                                                 
(Svensk tolkning av Gustaf Holmér)