Medievärlden

Böckerna presenteras med omslag och baksidestext.

En ung kvinna skjuter en journalist som i sin sandaltidning - specialiteter: våld, sex. antisocialism, allmän moralism - har tagit heder och ära av henne.

Katharina Blum kommer från s.k. enkla förhållanden men har genom arbetsamhet nått ställningen som hushållerska i en advokatfamilj. På en maskeradbal träffar Katharina en ung man som visar henne ömhet och som hon blir djupt förälskad i. Nästa dag visar det sig att han är efterlyst för bankrån. Att hon inte skulle vara delaktig i brottet kan polisen inte föreställa sig. Därmed är det fritt fram för tidningen att kasta sig över hennes karaktär och privatliv.

Press, polis och politiskt etablissemang förenar sig i kränkningen av Katharina Blums integritet. Men som kvinna, som en av samhällets dubbelt förtryckta, vägrar hon att spela den sårade oskuldens traditionella roll.

"Katharina Blums förlorade heder" är en pamflett, legend och kriminalroman. Den är skriven i en vrede som når sitt mål med humor, med ironi och kvickhet.

Alex och Sophie är ett välbekant par i storstadens mediekretsar. De är gifta sedan länge, har fyra barn och ger med glödande patos tillsammans ut en framgångsrik nöjestidning.

Det börjar dock hända saker ute på marknaden. Händelser som ger avtryck i förhållandet, och Sophie försöker desperat bevara omvärldens bild av den dynamiska duon. Men undan för undan ersätts verkligheten med det tilltagande mediebruset och Alex och Sophies tillvaro blir alltmer en tickande bomb...

Tidningslorden är romanen om den alkoholiserade kritikern Johan Torberg som försöker skriva en bok om ett tidningsimperium som sedan årtionden styr nyheterna i en hel landsända.

Johan Torberg är i likhet med många andra huvudpersoner i Anderz Harnings tidigare böcker en utpräglad anti-hjälte som i ett slags desperation till sist försöker slåss mot övermäktiga krafter. Och naturligtvis är tidningslorden oåtkomlig.

Hans kontroll av sanningen är närmast total. Någon opposition existerar i egentlig mening inte längre.

Människor som Johan Torberg kommer trots allt alltid att finnas. Kanske tillåter man deras existens, kanske gör man det inte. I alla händelser är det trivsammast om de går under på ett så uppseendeväckande sätt att deras uselhet blir fullt belyst.

När Neletta sent i livet åter väntade barn följde hon med sin man på en konsert. Och medan orkestern byggde upp alla fortissimon i Brucknersymfonin kände hon att barnet sparkade så häftigt att hon knappt kunde sitta stilla. Därför blev hon mycket förvånad att barnet inte skrek när det föddes överraskande lätt på försommaren – det var dött. Men efter en plötslig och explosionsartad värk syntes ännu ett litet huvud. Fem minuter senare höll hon en högljutt skrikande, vilt sprattlande pojke i famnen, det döda barnets avbild, och hon tänkte: »Han sparkade ihjäl sin bror, då under Brucknersvmfonin.« 

Roemer Simon skulle få ett långt liv. Han fick möjlighet att studera och blev apotekare. Han klarade sig igenom andra världskriget, gjorde någon enstaka insats men gick aldrig med i motståndsrörelsen. Han gifte sig och skilde sig, fick inga barn. På gamla dar när han lever ensam i sin pensionärslägenhet råkar han ut för en ryktesspridning som tvingar honom att se tillbaka. Med trådar till sin förra bok Om så hela världen rasar, skildrar Maarten ’t Hart en mans liv, ett samhälle och en tidsepok.

Den sjudande livsaptit och framtidstro som drev Ivar Lo-Johansson ut på vägarna som gårdfarihandlare och som sedan gjorde honom till stockholmare, vänder i denna skildring hans håg mot journalistiken. En ofattbar tur ger honom platsen som lokalredaktör i den nystartade tidningen "Sörmlandsörnen" och han återvänder till sin barndomstrakt, fast besluten att ge dess storhet  uttryck i dikt. 

Ivar Lo- Johansson visar här ånyo sitt mogna mästerskap som berättare. På en prosa av sällsynt renhet, med humor, ömhet och allvar, låter han en trakt och dess människor uppstå livslevande.

Vad har en sextonårig flicka ute att göra ensam klockan fem på morgonen? Visserligen är det midsommarnatt, men hon är för full för både sju sorters blomster och drömmar om sin tillkommande. Det har tagit henne en kvart att gå från infarten till det åttonde radhuset på vänster hand där hon bor.

Några dagar senare hittas hon, dödad, misshandlad och våldtagen. Någon i radhusområdet måste vara den skyldige och misstankarna riktas mot ett speciellt håll med hjälp av kvällspressen.

Pennskaftet är, skriver Barbro Alving i sin öppna och personliga inledning till denna nyutgåva av Elin Wägners viktiga och ännu friskt levande roman, till allt annat en pionjärroman för en friare syn på kärleken, en ny erotisk moral för kvinnans del. De frågor som boken ställde då är på mänga punkter lika aktuella nu. Och som yrkes- och kvinnoskildring från seklets första årtionde är den lika rolig och medryckande då som nu.