Stagnelius, Endymion

 

Skön, med slumrande hy och slutna ögon,

slumrar herden så ljuvt i månens strålar.

Nattens ångande vindar

fläkta hans lockiga hår.

 

Stum, med smäktande blick och våta kinder,

honom Delia ser från eterns höjder;

nu ur strålande charen

svävar hon darrande ned.

 

Och av klarare ljus, vid hennes ankomst,

stråla dalar och berg och myrtenskogar.

Utan förerska spannet

travar i silvrade moln.

 

Herden sover i ro; elysiskt glimma

i hans krusiga hår gudinnans tårar.

På hans blomstrande läppar

brinner dess himmelska kyss.

 

Tystna, suckande vind i trädens kronor!

Rosenkransade brud på saffransbädden

unna herden att ostörd

drömma sin himmelska dröm.